Jag minns
vi lovade varandra
när regnet faller
är vi nära
de tårarna
som jag aldrig fällde
sköljer över din kropp
Vi försvann
bort från varandra
gick vilse på vägen
hittade aldrig hem
de skratt
som jag gav
glömde jag lika snabbt igen
Vi hann aldrig
ta farväl
förstå meningen med livet
de stunder
jag tillåter mig
att lämna denna värld
finns bara med dig
Och du är borta
har valt en annan väg
jag var orsaken till det
för vår historia
med trånande blickar
så okänd att vi aldrig vågade
krypa tätt intill
torsdag 7 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
älskade sista stycket. :)
SvaraRaderaJättebra formulerat!
SvaraRadera