Jag vill inte läsa dina ord
jag önskar bara
att de var mina, att de skulle
skapats i mitt bläck
med mina händers rörelser
över papprets tomhet
Jag kan inte läsa dina ord
min stolthet faller
rasar i en svart, mörk avgrund
så att mina fingrar fastnar
för orden glömmer jag
och pappret lyser vitt, vitt, tomt
Jag ska inte läsa dina ord
för jag har mina egna
i min sårbarhet, i känsliga timmar
gömmer sig skaparkraften
konstnärens färger och magi
fyller pappret med liv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra text, många gånger är det nog så att man tänker "att jag inte kom på det själv" när någon annan gjort något bra. En liten avundsjuk pil i hjärtat;)
SvaraRaderaJa, just så är det! För mig iaf, jag vågar aldrig läsa alla duktiga skrivpuffare förrän efter det att jag har skrivit - det finns inte ord kvar till mig, tänker jag ofta. Tänk att det ska vara så svårt... (men nu har jag kanske missförstått, du skrev kanske om något annat...) Fint iaf!
SvaraRaderabra bra håller med de två föregående talarna.
SvaraRaderaJa mycket bra berättat!
SvaraRadera