Du har en begränsning
som hindrar dig
från att flyga
att våga
ta ett steg
längre ut
Ett stopp
som får dig att stanna
där du varit
förut
En gräns
som binder dig
till platser
du känner igen
Du är fast
i ett liv
av mönster, rutiner
gamla vanor
Du är den begränsning
som håller dig kvar
på jorden
för du gräver
din egen grav
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vill tro att man kan ta det där steget... Samtidigt tror jag att vår möjlighet att 'välja' som ofta framhålls är falsk. Vi är, åtminsone till viss del, starkt påverkade av det vi levde med när vi växte upp.
SvaraRaderaGillar särskilt "En gräns som binder dig...".
SvaraRaderaJo vi är nog mycket våra egna begränsingar. Så dumt av oss.
SvaraRaderaJag var också inne på temat egen begränsning idag. Din dikt är tydlig och jag gillar hur du beskriver effekten av begränsningen utan att ge dig in i vad det egentligen är som är "begränsningen". Hoppas du förstår vad jag menar.
SvaraRaderaMörksinnat skrivet med schvung
SvaraRaderaTänkvärt... som så ofta :) Fint.
SvaraRaderaJa precis tänkvärt och tungt
SvaraRaderaSkickligt att på ett synbarligen enkelt sätt beskriva något svårt, om du förstår vad jag menar. Det enkla är det svåra, både i livet och i skrivandet.
SvaraRadera